DJÄVULEN BÄR H&M

Jag är rädd att om jag skriver detta kommer du att tycka mindre bra om mig... men om jag avstår från att skriva är jag rädd för att jag kommer ha svårt att tycka om mig själv...Så därför skriver jag min historia, min upplevelse... 

Jag sitter i taxin på väg till St Görans sjukhus. Jag ringer min mamma i panik. De kör mig till psykiatriska avdelningen och jag har svårt att andas. Vad är det som händer… mitt liv med drömjobbet i modevärlden håller på att förvandlas till en mardrömshistoria där djävulen här H&M. Mamma ber mig att räcka över telefonen till någon av mina chefer som är med mig i taxin. Jag ger mobilen till kvinnan från HR-avdelningen. "Vi gör det här för Sarahs bästa" upprepar hon gång på gång när mamma ifrågasätter vad det är som håller på att hända. För mitt eget bästa. Jag dör lite inom mig när jag hör detta. På vilket sätt skulle detta kunna vara för mitt eget bästa!!!

Jag har ett par timmar innan sagt upp mig från jobbet som gör mig sjuk, som suger all energi ur mig och där jag aldrig känner mig tillräcklig. Jag har sagt upp mig offentligt,inför hela avdelningen på ett möte. Jag kände mig som Erin Brockovich när jag stod upp för mig själv och markerade att här går gränsen. De ser mig som Jack Nicholson i Gökboet. Mötet avbryts hastigt och jag blir satt i ett rum där jag under ett par timmar får förklara vad jag håller på med. Hur jag tänker… Runt klockan tre känner jag att det är dags att avsluta för att gå hem, det är ändå min födelsedag och jag kan komma på tusen saker jag hellre skulle göra för att fira den än att sitta här. Det är då kvinnan från HR kommer förbi och ber mig följa med ut för att åka med i taxin som ska köra oss till psyket. Varje cell i min kropp fryser till is och jag tappar helt konceptet.Så många gånger jag frågade mig varför jag satte mig i den där bilen, så många gånger jag frågat mig vad som hade hänt om jag låtit bli... För mitt eget bästa utsätts jag för vad som jag upplever som ett kränkande övergrepp…. 

De tror att jag är galen….är jag galen….Jag är utbränd och har jobbat under en stark psykisk press samtidigt som jag har gått ner 15 kilo i vikt och brottats med privata problem. Och nu vill de låsa in mig… Förnedringen i det här ögonblicket är total och den skam som drabbar mig är överväldigande. Jag stålsätter mig för att verka normal, vad nu det är. Allt för att undvika att de spärrar in mig. 

Efter ett möte med en sjukskötare och en läkare konstateras att jag är frisk nog att få lämna sjukhuset. Dock bokas jag in på en röntgen för att klargöra om jag är bipolär. Jag deltar i denna undersökning för jag vet att jag är frisk. Proverna visar på att allt är normalt. Jag har jobbat vad som känns som dygnet runt och jag har hamnat här… ensam i min lägenhet på min födelsedag med en känsla av totalt misslyckande. Med ett trauma som kommer att ta mig år att bearbeta…Jag förlorar kontakten med alla tidigare kollegorna och min ekonomi blir utsatt då jag har svårt att jobba efter det jag har gått igenom. Och allt detta för mitt eget bästa, som tack för att jag jobbat mig blå. Min värld rasade samman och dag för dag har jag plockat upp bitarna av min karriär. Jag är fortfarande rädd men samtidigt beslutsam att gå vidare. Det jag gått igenom skulle jag aldrig ens önska min värsta fiende, de gjorde det för mitt eget bästa…

Jag trodde så länge att det var mitt eget fel, att jag fick skylla mig själv…

Men idag känner jag annorlunda. Jag har så länge försökt att se det positiva i det som hände för att jag är sån som person, vill hitta det positiva. Jag försöker hitta förklaringar för människor som lät sina rädslor fatta dåliga beslut. Jag ber för mig själv och för alla inblandade i den här situationen. Samtidigt finns det även delar i mig själv som brinner av vrede. Som känner ilska och bitterhet över hur jag behandlades. Över deras brist på kunskap och empati. Över deras feghet!!! De handlade fel och av någon konstig anledning var det jag som fick stå med skamen. Men genom att berättar min historia bryter jag tystnaden, dömandet och hemlighetshållandes. Jag sänder tillbaka deras energier för jag är trött på att bära deras bördor. De är hög tid för mig att skicka tillbaka känslorna till sina rätta ägare. Jag  bryter detta skamgrepp och jag är fri att gå vidare… I´m free, im free, im free…

Jag har så många gånger önskat bort detta från mitt liv, velat sudda ut det för att slippa känna det svåra. Men det är en del av min historia och det får jag leva med. Samtidigt är det jag som kan välja hur sagan slutar. Och så klart har jag bestämt mig för att leva lycklig i alla mina dagar. För om mitt liv är en saga har jag bestämt mig för att min ska bli en bestseller!!

Vad jag har på mig? Tack för att du frågar!! På bilden bär jag en knytblus från Zara ;)

Lots of love Sarah